Jag saknar den där människan som står mig närmast.
Den som stöttar mig i vått och torrt.
Som jag kan lita på.
Och finns där när jag faller.
Just nu ekar rummet tomt när jag ropar på hjälp.
Ingen finns inom min räckvidd.
Och jag får själv slicka min sår efter fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar