Taxfreegodis

Så mycket underbart, så djävulskt dyrt. Tur att man packade ner en kexchoklad.

Jag har sagt det förut

När det händer saker i mitt liv som inte har en utstakad eller definitiv riktning så fryser jag i den här bloggen. Jag vågar inte uttala mig om varken bu eller bä i rädsla för att jinxa något. Så det blir tyst ett tag i väntan på att saker ska falla på plats, i väntan på att jag ska våga andas ut. Nu vill jag lätta lite på pressen och trotsa alla orosmoln.

I huvudet
En sten kommer att falla från min axlar imorgon klockan 06.20 när jag sitter på planet från detta snökaos till ett solparadis på andra sidan jorden, men vägen fram dit känns oändlig. Alla dessa hinder som kan dyka upp och förstöra? Det får inte och ska inte hända.

I hjärtat
En pirrande känsla håller sig kvar i magen när jag tänker på honom. Jag kommer ärligt talat att sakna honom under de här två veckorna och hoppas innerligt att han ska känna likadant. Och om han inte gör det då.. Ja, jag lär väl överleva.

Och så tänker jag att tänk om allt går vägen. Oj vad bra det blir då.

Mycket nu

Det har förvisso varit mycket en ganska lång tid och det börjar ta ut sin rätt.

Jag är tröttare än tröttast och finner varken ro eller tid till återhämtning. Med en solresa mindre än två veckor bort ser jag dock ljuset i tunneln.

I andra tunnlar är ljuset kanske lite väl starkt för mitt eget bästa. Mitt andra försök att dejta någon från den där sidan visade sig gå bättre än förväntat. Vi har setts en massa gånger vid det här laget och nu börjar det kännas, på riktigt. Det är läskigt och härligt och förvirrande och faktiskt jävligt jobbigt. Jag hade nog glömt hur det var, där i början av något som kan bli riktigt stort men också sluta tvärt med en frontalkrock i 230 km/h.

Hm.

Känslan av vår i luften