Ropar HEJ!

Jo, där finns ju ett sådant där vägskäl framöver som står och väntar på mig om ett par månader. Jag springer dagligen dit och tittar på alternativen. Det är påfrestande och gör mig ytterst stressad, men jag kan inte låta bli.

Häromdagen pratade jag med en vän som sa att allt löser sig. Samma ord yttrade jag senast igår kväll. Och jag tror på dem, orden. Men jag tror också på svaret jag fick igår, bara för att det löser sig innebär det inte att det blir bättre.

Nej, jag vet. Det är där skon klämmer.

De senaste 17 årens studier har ändå ingivit mig någon slags tro om att när skiten väl är över så måste det roliga ta vid. Nu plötsligt vet jag inte ens om det är över. Alternativet att fortsätta studera på grund av uteblivet jobb är oroväckande nära. Jag vill och orkar inte.

I tanken har jag redan fått ett roligt och välbetalt jobb. Jag har hittat en lägenhet jag vill köpa och mina vänner och jag planerar redan det där vuxenlivet som aldrig kommer att bli som man hoppats på. Men ändå.

Antiklimaxtider.

Alla repriser av Seinfeld då?

Jag har sakteliga insett att den tiden närmar sig då jag kommer att sälla mig till gå-och-lägga-sig-innan-klockan-elva-folket. Detta förutsatt att jag får ett jobb vill säga, men det borde väl inte vara några problemas? :O

Häromdagen berättade en kurskamrat att hon och hennes pv går och lägger sig halvtio varje kväll. Anledningen till detta var att han börjar jobba klockan 7 och att de gemensamt går upp vid sexsnåret för att det är så mysigt att äta frukost tillsammans. Hon fortsatte sedan med att berätta att de ju aldrig kunde se några filmer som börjar klockan 21 eftersom de aldrig skulle orka se klart dem.

Jag blev uppriktigt sagt skrämd.
Är det ett sådant liv som väntar så snart man tvingas upp att jobba varje morgon?
Nog för att jag gillar att sova och behöver mina åtta timmar men ja, jag är nog fortfarande i chocktillstånd. Det här behöver tid att smältas.

Eller fortsätt drömma?

Frysa in hösten

Jag missbedömde vädret idag. Solen strålar från klar himmel men något har hänt med temperaturen. Luften är sådär krispigt kylig och mina tygskor hängde inte med i svängarna. Inte heller den stickade Busnel som jag ansåg vara tillräcklig istället för den annars dagligen använda skinnjackan.

Kanske var det ett resultat av några saknade timmar sömn.. Eller det faktum att det är måndag?

Helt klart är att sommaren försvann med helgen. Jag saknar den inte direkt men jag önskar att någon hade förvarnat mig.

Pause

Mjölken jag hade i teet imorse gick ut för fem dagar sedan.
Inga klumpar. Jag överlever nog.
Osten och smöret är slut.
Kräftosten är gammal, äldre än ni vill veta, men den står kvar.
Brödet ska vi inte ens tala om.

Jag hittade rostbröd i frysen och en burk marmelad i kylen.
Te och toast. Jodå, det smakar ju bra.

En dryg timme senare och jag håller på att hungra ihjäl.
Kanske dags att gå och handla?

Kan någon säga åt honom att sluta?