Säljes

När man går i bilköpartankar hänger man en hel del på Blocket.

Då inser man även att Blocket får en att tvivla en smula på mänskligheten.

Framåt. Uppåt.

Så vi träffas igen.

Det var inte meningen att vi inte skulle ses något mer. I alla fall inte än.
Kör på ett tag till. Ser vad som händer.

Den dagen vi (jag) ger upp vill jag känna att jag gjort allt jag kunnat. Annars kommer jag alltid att undra.

Så, dagarna rullar på.

Hade PU- samt lönesamtal på jobbet häromdagen med en mycket trevlig utgång. Kände mig uppskattad på samtliga plan efteråt.

Funderar på att köpa mig en bil. Gjort länge nu. Velar fram och tillbaka. Märke? Budget? Funktion? Vet inte alls. Kan absolut nada om bilar och rådfrågar var och varannan kotte. Han säger Golf, eller C30, eller allra helst en Audi 3 vilket jag absolut inte har råd med. Det lutar åt en Golf. Eller kanske en Corolla eller Mazda 3? Som sagt, obeslutsamheten...

Annars ser jag mest höst framför mig. Jag gillar hösten. Bara så att ni vet.

Leva som man lär

Det är det sista man gör i kärlekstrasselsituationer.

Jag är lika pålitlig som sommarens väderprognos har varit.

Nåväl.

When all is said and done

Jag ångrar mig en del angående beslutet vi fattade. Det är inte så att jag tror att jag aldrig skulle träffa någon annan, det vet jag att jag skulle göra, tids nog.

Jag har dock insett att det känns så jävla bortkastat. Att avsluta det.

Det var givetvis inte bra som det var. Bristen på trygghet och säkerhet i vårt förhållande fick mig stundvis att ifrågasätta varje ord och handling. Bli en kontrollerande och svartsjuk bitch rentav. Det brände hål i mig, inifrån. Dels för att jag inte kände igen mig själv, dels för att jag såg hur det bröt ner oss.

Samtidigt ser jag allt det andra vi hade. Hur roligt vi hade tillsammans och attraktionen mellan oss. Den hittar man inte varje dag.

I slutändan handlar det nog bara om en sak. Min kärlek till honom. Jag vill inte kasta bort den, inte känna att jag vill ge honom allt för att ge upp när inget egentligen är "fel" (definitionsfråga här).

Tryggheten är en grundläggande förutsättning för att förhållandet ska fungera. Det vet vi båda två. Det var också därför vi hamnade där vi hamnade. Frågan är bara om det inte finns ett sätt att uppnå den tryggheten, tillsammans. För jag vill verkligen dela den med honom.

Jag öppnade ett fönster på glänt igår. Frågade om vi fattat rätt beslut.. Rädslan för att ha stängt alla dörrar för gott fick mig att må illa.

"Jag vet inte" var hans svar.

Han lämnade fönstret öppet.

Jag kan inte begära något mer. Jag har inget mer att säga. Jag har sagt allt.

Så vad händer nu?

...

Okej. Jag vill inte det här överhuvudtaget men jag vet att det är bäst så här, i längden.

Så vi avslutade det. Det som nog aldrig kanske riktigt började. Det gör ont som fan och jag saknar honom redan. Tänker att det är ett stort misstag, att vi visst kan försöka lite till, att jag står ut lite längre.

Jag vill att han ska komma hit och knacka på min dörr för att sedan förklara att han nu insett vad han förlorat, vad vi faktiskt hade. Att han vill ha allt tillbaka. Att det ska bli vi.

Det kommer inte att hända och istället ska jag nu gå och lägga mig och vakna upp till en fredag som inleder en helg då jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.

..

Just nu gör det dock jävligt ont.

.

Jag behöver dig inte.

Morot

I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till Tjejmilen. Tänkte att det skulle vara den bästa motivationen för att ta på sig löpardojjorna och tvinga sig ut bland folk och fä för att flåsa dem i nacken.

Nu är det 24 dagar kvar till "the event" och jag är mer otränad än någonsin. Sa till kollegorna att jag skulle ut och springa idag efter jobbet, för att sätta lite press på mig själv. Vad jag istället gjorde var att äta choklad, äta ostbågar, se på film, äta lite mer choklad, se ytterligare en film, fundera över varför jag är hungrig, äta lite mer ostbågar och få ont i ryggen av min föga ergonomiska halvliggande ställning i soffan.

Fan vad bra jag är.

It's complicated