Jag har dock insett att det känns så jävla bortkastat. Att avsluta det.
Det var givetvis inte bra som det var. Bristen på trygghet och säkerhet i vårt förhållande fick mig stundvis att ifrågasätta varje ord och handling. Bli en kontrollerande och svartsjuk bitch rentav. Det brände hål i mig, inifrån. Dels för att jag inte kände igen mig själv, dels för att jag såg hur det bröt ner oss.
Samtidigt ser jag allt det andra vi hade. Hur roligt vi hade tillsammans och attraktionen mellan oss. Den hittar man inte varje dag.
I slutändan handlar det nog bara om en sak. Min kärlek till honom. Jag vill inte kasta bort den, inte känna att jag vill ge honom allt för att ge upp när inget egentligen är "fel" (definitionsfråga här).
Tryggheten är en grundläggande förutsättning för att förhållandet ska fungera. Det vet vi båda två. Det var också därför vi hamnade där vi hamnade. Frågan är bara om det inte finns ett sätt att uppnå den tryggheten, tillsammans. För jag vill verkligen dela den med honom.
Jag öppnade ett fönster på glänt igår. Frågade om vi fattat rätt beslut.. Rädslan för att ha stängt alla dörrar för gott fick mig att må illa.
"Jag vet inte" var hans svar.
Han lämnade fönstret öppet.
Jag kan inte begära något mer. Jag har inget mer att säga. Jag har sagt allt.
Så vad händer nu?
3 kommentarer:
Vet du, jag vet väldigt lite om er och är inte rätt person att döma någon men en klok en sa till mig en gång att "det ska inte vara så där jobbigt" och menade att det jag var i tärde mer på mig än det byggde upp. Jag tror att hon har rätt. Kriser och gräl händer alla men när man kämpar mer än vad man njuter, i längden och redan från början, tror jag att man ska ta sig en rejäl funderare på vad man egentligen kämpar för.
Nu säger jag inte att det är så för er och jag kan vara ute och cykla men jag har tänkt på det där sen dess, kärlek ska bygga, inte söndra.
Jag vet, och jag håller med till fullo. Det ska inte vara så här jobbigt. Men kärleken är väl inte så rationell som man hade önskat.. Och i det här specifika fallet finns det en avgörande sak som jag tror skulle ändra det mesta. Som skulle ta bort det som söndrar. Men vad vet jag egentligen? Det är ju bara hopp och drömmar..
Sant. Jag hoppas det löser sig till det bästa! Känner bara så igen mig i det du skriver att jag får ont i magen all over igen. Kram!
Skicka en kommentar