Combat

För några veckor fattade jag beslutet att bli medlem på Sats. Det var inget lätt beslut kan jag lova. Jag har i alla år varit starkt tveksam till detta företag som av någon anledning anser att friskvård måste kosta en halv förmögenhet.

Anledningen till att jag till slut gav vika var att 96,2 procent av mina vänner och bekanta tränar där. Och jag antar att jag ville ha någon att träna med?

Hittills har jag varit där fem gånger.

Första veckan - ett besök. Ett grupppass där jag var nära att stryka med. Faktum är att jag inte kunde röra mig normalt på flera dagar efteråt. Särskilt toalettbesöken var en piiina.

Andra veckan - två besök. Två "lättare" gruppass som inte gav några bestående men (jämfört med veckan innan). Kunde förvisso inte gå i trappor på grund av stelhet i vaderna men det är ju en petitess.

Tredje veckan (denna vecka) - två besök. Hittills. Gruppass igen. Första gången på BodyPump och sedan, i förrgår, nytt försök på det allra första mördarpasset Shape. Vaknade i morse med sjukliga smärtor i båda armarna. Tvingades ta en Alvedon när jag kom till jobbet för att lätta lite på det onda. Nu är det tillbaka igen.

Börjar bli osäker på om min kropp är anpassad för denna typ av träning. Jag har inte ansett mig vara sådär jätteotränad tidigare men nu undrar man ju.. Blir det bättre? Kommer jag att härdas? För tillfället känner jag inte riktigt att jag kan dra nytta av fördelarna som ska komma med träning (piggare, friskare, gladare osv osv). Hittills har jag mest bara känt mig förstörd.

Sjuk

Tydligare än så här blir det inte. Pga inbillningssjuka har jag ej lyckats trycka i mig en hundragrammare Marabou. Bra på sitt sätt förvisso, men jag blir mest bara arg på mig själv. Den där kognitiva beteendeterapin känns återigen som en smart investering i mig själv.

Btw

Mitt sovrumsprojekt har pausat lite. Sängborden står alltså halvmålade på plats så att jag når klockradion om mornarna.

Sovrumsprojektet beräknas återupptas inom en snar framtid. Har bara några beslut att fatta först. Om framtiden.

Inte som man tänkt sig

Alltså. Livet. Inte som man tänkt sig precis.

Jag har två dejter den här veckan.

En med en ny människa.
En med en gammal människa. Gammal i bemärkelsen "mitt ex".

Kan inte riktigt greppa vad som händer. Tiden får utvisa.

När inget annat hjälper

Helgerna är det absolut jobbigaste i min vardag.

Trist, eftersom det är dem man borde se fram emot.

Nu kan jag bara tänka på ensamheten och mardrömsfantisera ihop scenarier där han går på dejter och njuter av ledig tid. Det jag mår sämst av är tanken på att han inte saknar mig.

För det är ju saknaden som är värst. Hur fyller man tomrummet när inget annat verkar passa in? Det spelar ingen roll hur mycket godsaker jag köper hem eller hur många avsnitt fjompiga amerikanska romcoms jag ser. Det spelar inte heller någon roll hur många snubbar som skriver romantiska/gulliga/sexiga kommentarer på nätdejtingsajten. Faktum kvarstår. HAN vill inte vara med mig. HAN är inte här.

Det enda som till viss del hjälper är mina fantastiska vänner och min älskade familj som finns där i ur och skur. Som tjatar och peppar och uppmuntrar på alla de sätt de kan.

Kärlek.