Trist, eftersom det är dem man borde se fram emot.
Nu kan jag bara tänka på ensamheten och mardrömsfantisera ihop scenarier där han går på dejter och njuter av ledig tid. Det jag mår sämst av är tanken på att han inte saknar mig.
För det är ju saknaden som är värst. Hur fyller man tomrummet när inget annat verkar passa in? Det spelar ingen roll hur mycket godsaker jag köper hem eller hur många avsnitt fjompiga amerikanska romcoms jag ser. Det spelar inte heller någon roll hur många snubbar som skriver romantiska/gulliga/sexiga kommentarer på nätdejtingsajten. Faktum kvarstår. HAN vill inte vara med mig. HAN är inte här.
Det enda som till viss del hjälper är mina fantastiska vänner och min älskade familj som finns där i ur och skur. Som tjatar och peppar och uppmuntrar på alla de sätt de kan.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar