Spillde jag nåt?

Saker jag gillar

Doften av oljat trä.

Tusen bitar

Jag läser Niotillfem med jämna mellanrum. Tittar på de fina bilderna och låter mig fångas av hennes fantastiska skriverier. Så, för snart två veckor sedan, blev tonen annorlunda. Något var fel.. Och hon bestämde sig för att låta världen veta. Hennes hjärta var krossat. Hennes liv, som hon trodde att det såg ut, var försvunnet. Raserat.

Kanske är det hennes förmåga att hitta orden. Kanske är det mitt alltför färska minne av mitt egna brustna hjärta. Eller kanske är det den stora orättvisan i att kärleken så många gångar inte är besvarad. Att kärlek bleknar, skiftar färg och ibland glöms bort. Vad det än är så kryper hennes texter och hennes sorg in under huden på mig och får mig att vilja åka dit och krama om henne och säga att allt blir bra.

En dag kommer allt bli bra.

Hon påminde mig också om hur mycket våra föräldrar betyder för oss. Hur de lyckas samla spillrorna, hitta någon form av lim och bygga upp en livsduglig, men bräcklig och ärrad, version av sitt barn. En version som orkar ta sig till jobbet, tvinga i sig lite mat och ibland gå ut och umgås med vänner. Som sedan för var dag som går blir lite mindre bräcklig och slutligen en dag kommer på sig själv med att ha roligt och njuta av livet, om så bara för tre minuter. Kanske är det först då man inser att det finns ett liv på andra sidan.

Tids nog.