När det händer saker i mitt liv som inte har en utstakad eller definitiv riktning så fryser jag i den här bloggen. Jag vågar inte uttala mig om varken bu eller bä i rädsla för att jinxa något. Så det blir tyst ett tag i väntan på att saker ska falla på plats, i väntan på att jag ska våga andas ut. Nu vill jag lätta lite på pressen och trotsa alla orosmoln.
I huvudet
En sten kommer att falla från min axlar imorgon klockan 06.20 när jag sitter på planet från detta snökaos till ett solparadis på andra sidan jorden, men vägen fram dit känns oändlig. Alla dessa hinder som kan dyka upp och förstöra? Det får inte och ska inte hända.
I hjärtat
En pirrande känsla håller sig kvar i magen när jag tänker på honom. Jag kommer ärligt talat att sakna honom under de här två veckorna och hoppas innerligt att han ska känna likadant. Och om han inte gör det då.. Ja, jag lär väl överleva.
Och så tänker jag att tänk om allt går vägen. Oj vad bra det blir då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar