Jag har uppenbarligen lite svårt för att hantera de här söndagarna..
Ångesten kommer smygande och saknaden likaså.
Slutar det någonsin att spöka?
Önskar jag kunde spola fram tiden ett par månader, till en tid då såret har läkt och ärret börjar blekna. Nu bara svider det och skrapas upp, om och om igen. Det är så sjukt svårt att låta bli att pilla på det.
2 kommentarer:
Ja, fyfan... de där söndagarna...
Jag minns dem.
När jag blir "stor" ska jag skriva en bok om söndagar och alla de känslor denna veckodag framkallar.
Skicka en kommentar