Ältandet

Så var man tillbaka.

Han hade varit här och hämtat post och lämnat en elräkning och jag letade efter spår efter honom. Trots att det är jag som sagt att vi ska ha noll kontakt så kan jag inte sluta hoppas på att han ska höra av sig, att han ska dyka upp utanför min dörr och säga att allt har blivit fel och att livet inte har någon mening om vi inte upplever det tillsammans.

Jag vet att det aldrig kommer att hända men ändå så lever en liten del av min hjärna (eller är det hjärta) kvar i den romantiska filmversionen som präntats in i våra små huvuden sedan vi var små.

Varför är det så att kvinnor/tjejer gör på det viset? Håller fast vid något som inte längre finns, ibland kanske aldrig ens funnits, bara för att vi har så svårt för att sudda ut bilderna som redan formats i våra tankar och drömmar..? Det ständiga och eviga ältandet för att slippa konfrontera verkligheten och lära sig att leva med den.

Hur kommer man ur det? Är man som kvinna för evigt bannad att leva med dessa tankesätt? Djävulskt är vad det är.