Redan efter första kvällen, som tillbringades på klubb i större sällskap och där diskussionerna förmodligen kunde koncentreras till någon timme, hade han bildat sig en uppfattning om mig.
Han tänkte att jag var sjukt pk och ett barn av gud. Typ.
Själv blev jag både lite smickrad av de höga tankarna han hade om mig, samt förbannad för att han trodde sig veta vem jag var när han så uppenbarligen hade fel.
Många provokationer och en inflyttningsfest senare bestämde han sig för att fråga rakt på sak om jag ville hitta på något med honom - DEJTA.
Där tog mitt tålamod slut. Vi känner inte varandra och kommer förmodligen aldrig lära känna varandra så till den grad att tycke skulle uppstå. Detta av ett flertal anledningar:
- Han är en förhållandemänniska som knappt hinner avsluta ett förhållande innan han är på jakt efter nästa.
- Jag är en singelmänniska. (Endast 16 procent av mitt "vuxna" liv har tillbringats i ett någorlunda seriöst förhållande.)
- Han tror att en tjej, gärna en seriös och jävligt pk tjej som jag, ska göra hans liv seriöst och vuxet.
- Jag tror och har många gånger fått det bekräftat att jag är starkare och har en större drivkraft som singel.
Och de viktigaste:
- Han är inte min typ och jag kan definitivt inte vara hans typ.
- Plus att jag precis insett att jag överlevt de där 16 nämnda procenten ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar