För ett par veckor sedan upptäckte jag att den lokala matbutiken sålde hans favoritchips, vilka återfanns i en pappkartong placerad allra högst upp på chipshyllan. Med den mentala bilden av mig själv gömd under ett berg av chipspåsar fattade jag det kloka beslutet att leta upp valfri anställd och be dem hjälpa mig nå de förbenade chipsen. Några vändor i gångarna och anställd + pall var snart på väg till min räddning. Vad gör man inte för kärleken?
Nu senast nådde jag med nöd och näppe själv till den aktuella smakkartongen. Sedan var det dags att välja godis.
Han gillar saltlakrits, jag gillar choklad (läs äkta krokant).
Nedan går att skåda resterna av helgens frossande.
Framöver håller jag mig till min krokant och så får han leva på chips.
Och nej, nöden har ingen lag, givetvis sitter jag och äter upp saltlakritsen en efter en...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar