Som vanligt har man suttit och skrikit ut hur mycket man vill att vårsolen ska titta fram. Nu när den äntligen är här blir jag deprimerad. Inte så mycket för att solen faktiskt skiner, men för att hela världen börjar "leva" medan jag fortfarande sitter här och bloggar om nada.
Jag blir rastlös och rysligt sällskapssjuk. Det börjar bli svårt att vara hemma, ensam, något som jag alltid uppskattar under årets mörkare månader. Jag får dåligt samvete av att sova, se på tv och surfa runt planlöst på internet, dvs vad mitt liv i mångt och mycket handlar om.
Nu vet jag att det finns många andra som verkligen inte lever livet annorlunda för att det är soligt ute. Vissa drar till och med ner persiennerna och ignorerar det i bästa möjliga mån. Det är dock inte dessa människor jag ser när jag tittar ut eller rör mig mellan bostad och skola/mataffär/vänner.
Ja jag vet inte riktigt, men något j-vla fel ska det alltid vara.
2 kommentarer:
"Ja jag vet inte riktigt, men något j-vla fel ska det alltid vara."
Så är det. Och skulle livet någon gång kännas helt bra så är det ingen idé att vara glad då heller för då vet man att det förmodligen väntar en katastrof bakom nästa hörn. :)
Inga katastrofer hoppas jag, men nog är det så att sinnet alltid lurar en att se de negativa sakerna i livet. Och ju fler saker som är bra, desto mer finns att förlora.
Det är rätt sjukt faktiskt att vi fungerar på det sättet.
Skicka en kommentar