Det finns vissa situationer i livet som de flesta förmodligen aldrig kommer att uppleva, men som alla ändå är medvetna om och bävar för.
På gymmet, på löpbandet.
Tänk om man skulle råka ramla!!?
Idag hände det och jag tackar högre makter för att det inte var jag.
Två killar tågade upp på löpbanden bredvid oss. Vi flåsade på som vanligt men grabbar är grabbar och måste springa snabbare och prestera bättre än tjejer.
Plötsligt skymtar jag några konstiga rörelser till höger och det dunsar lite oroväckande högt. Killen springer då och snubblar längst bak, på kanten, för att försöka ta sig framåt på bandet. Utan resultat. Han försöker rädda sig genom att greppa tag i stöden på sidorna. Utan resultat. Efter en skum och något hoppig dans slutar det hela med att han står på knä på golvet. Hans kompis asgarvar medan jag och fröken A krystat försöker hålla oss från att brista ut i skratt. Först en halvtimme senare när vi var ensamma skrattade vi högt och länge för oss själva. Jag skrattar fortfarande inombords.
Så går det när man försöker impa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar