Blunda

Ibland är det svårt att inte le.

Mintchoklad

Nu när jag ändå snöat in på namnspåret (Birgitta plus tillhörande kommentarer) kan jag likväl fortsätta.

Såg precis att Ebba von Sydow ska döpa sin nyfödda dotter till Marianne. När jag 4-5 år kunde jag inte tänka mig ett bättre namn på min framtida dotter (att det skulle dröja minst ytterligare 25 år innan det var dags att producera själva barnet hade jag inte en susning om). Jag hade en blond (gulhårig) docka som jag släpade med mig överallt. Hon hette Marianne såklart.

Den absolut främsta anledningen till att Marianne var namnet min kära dotter en dag skulle få var att jag var sjukligt svag för godiset Marianne. Underbart goda mintchokladkarameller...


Idag skulle mina barn heta..? Krokanten och Ostbågen?

Kött

Kanske inte var en kanonidé att proppa i sig en massa
lövbiff med pepparrot klockan halvtio på kvällen.
Och till det ett glas rött.

Men jävlarns vad gott det var.

Utröstad

Jag är så hiskeligt trött nuförtiden. Eller ja, sedan igår åtminstone.

Däckade på soffan efter en promme i solen med en vän. Sedan orkade jag varken fixa middag eller se på film. Idag känner jag mig också helt slut.

Tror det är känslomässigt virrvarr som ställer till det. Både nutida och dåtida.

Drömde om exet inatt, att han träffat någon ny.

Hon hette Birgitta.
Jag undrade vem tusan som heter Birgitta i vår ålder och att hon kanske var supermegagammal. En 50-årig norrlänning?
Hon var inte så gammal vill jag minnas, men ganska konstig. Jag tror förvisso att jag hade hatat vem det än var. Vem han än väljer framför mig. Trots att jag inte längre vill vara med honom.

Att bli bortvald. Det är väl där skon klämmer.
Som att bli utröstad ur en dokusåpa.

En möjligen likartad känsla i relationer där den ene väljer att inte vara med den andre. Väljer bort. Till förmån för någon annan. Någon bättre?
Förmodligen inte bättre, bara annorlunda.


Jag måste börja vara den som väljer.

Dagens insikt

Såg precis att jag har skrivit 500 inlägg här på blogspot och kände mig nödgad att spana in inläggen från mina urminnes dagar på Passagen. Ville mest se hur många jag hann beta av där innan flyttlasset gick. Kom dock inte ihåg inloggningsuppgifterna och hade tydligen registerat mig via någon gammal mail som jag aldrig använder längre.

Läser lite.
Konstaterar att jag var mycket roligare på den tiden.


Så man har alltså vuxit upp och tråkat till sig rejält.
Kul.


PS. Roligare innebär för allt i världen inte lyckligare. Bara så att ni vet.

Frulle deluxe

Rullar tummarna

Jag sitter ensam på jobbet idag och har förmodligen alldeles för lite att göra eftersom det jag sysslar mest med kretsar kring att hitta roliga resturanger på söder, snoka reda på var folk jag träffade på branschmingel igår jobbar, oroa mig lite inför kvällen, leta billiga flygbiljetter till varmare platser, äta godis, dricka mer kaffe än vatten und so weiter.

Ja, lite nervis är jag allt inför kvällen. Att träffa en killes vänner brukar inte vara något jag hetsar upp mig över men i det här fallet har det ju kommit att betyda lite mer.

För att magen inte ska kapsejsa helt borde jag kanske sluta med kaffet nu. Och godiset.

Alltså

Här händer det grejer...

Jo, han den där mannen som jag gråtit så många tårar över. Nu har något klickat i huvudet på honom. Vi ska ses på onsdag och han ska fråga vän + väns fv om de också vill följa med.

Återkommer med rapport.

Det tar sig...

Yep. Dagens gärning.

Love at first sight?

Dattan håller sig vid liv än så länge.

Fin är den också. Numerisk knappsats och allt.

Pill, pill och puss, puss.

Min nya kärlek kanske?

Han den andra finns fortfarande kvar.

Mina dramatiska utspel verkar åtminstone inte ha skrämt bort honom. Plus för det.

Ny datta

Jag orkar inte med det här

Jag sitter och gråtar som ett litet barn med snoret halvvägs hängande ut ur näsan.

Orsaken?
Män såklart.

Jag tänker öppna mig nu. Det har varit stängt alldeles för länge och nu har allt ändå brustit så varför trycka ner det..?

Inledande sms till vän för några minuter sedan:
"Tror jag har förstört det lite nu. Eller rättare sagt, du hade rätt. Han vet inte vad han känner eftersom han aldrig hinner känna efter då vi mer eller mindre hörs hela tiden."

"Jag tog bort honom från msn. Funderar på att ta bort honom på telen också. Har ju ingen disciplin." (Eller karaktär som han skulle säga.)

Jag har karaktär. Jag har bara ingen självdisciplin. Jag har ett hjärta som fullkomligt knockar min hjärna när det kommer till känslosamma impulser. Rationella Petra är som bortblåst när känslorna flödar. Inget jag är stolt över men det är sådan jag är.

Grunden till problemet är att jag, efter att ha träffat snubben i två och en halv månad, fortfarande verkar vara någon han endast träffar när han inte har något bättre för sig, eller när mat och sex erbjuds. Jag har nog aldrig känt mig så billig i en relation så som jag gör nu. En känsla som fick mig att säga stopp. Jag behöver något mer.

Jag kräver inte känslosamma utläggningar eller en uppdaterad relationsstatus på fejjan. Jag vill bara veta att detta inte slutar här, i billighetsträsket, där jag långsamt förlorar all respekt för mig själv.

Jag frågade om vi kunde tala om det. Jag vill att han ska vara ärlig mot mig, jag förtjänar ärlighet. Det är min misär och det ska vara mitt beslut huruvida jag vill stanna här. Han trodde inte att hans svar skulle göra mig så mycket klokare eftersom han, som sagt, inte vet vad han känner. Vi hörs ju jämt så han hinner inte känna efter. (Läs: jag kväver honom.)

Jag svarade att jag inte orkar med det här.. Han var tyst.

Avslutande sms till vän, några minuter senare än de första:
"Tänker inte höra av mig mer. Jag orkar inte."

"Jag vet att jag hör av mig mycket. Jag är skadad sedan M och har sedan ett jävla bekräftelsebehov på grund av mitt billighetskomplex och all osäkerhet runtomkring. Men jag tycker jag också att man borde vilja höras oftare så här när allt är nytt och spännande."

Vi kan ju konstatera att det här inte är "tills döden skiljer er åt"-material.