You're a fascinating man, George Costanza

Har insett hur svårt jag har för att berätta för honom hur mycket jag tycker om honom.

Jag håller tillbaka. Dels för att jag vet att han inte är där (än?). Dels för att när jag senast öppnade upp mig och blottade mina känslor för någon så slutade det med ett hjärta som gick i tusen bitar. Mitt hjärta.

Det är aldrig konstant det där tyckandet. Om honom vill säga.

Är kärleken någonsin konstant? Jag tror inte det.
Däremot är den för tillfället frekvent återkommande och oväntat intensiv i omgångar. Det är omvälvande och frustrerande. Jag inser att jag inte längre har kontroll. Varken över det jag känner eller det som han känner, eller inte känner?

Vissa dagar längtar jag tillbaka till likgiltigheten, för enkelhetens skull. Andra dagar går jag runt med en imaginärt glädjeskrik inombords, med G-kraftkänslor från en bergochdalbana.