Mitt liv just nu är obehagligt stillastående samtidigt som allt verkar rusa.
Egentligen väntar jag på att tåget skall avgå. De flesta av mina vänner befinner sig på andra tåg, på väg mot andra destinationer. Ingen verkar veta var de ska men jag vet att min resa är en av de längre. Det är betryggande med också ledsamt.
Vad jag pratar om är givetvis det faktum att det bara står en d-uppsats mellan mina vänner och vuxenlivet. Det första "riktiga" jobbet, startskottet i karriären.
Jag är tacksam för att jag slipper möta den arbetsmarknad som medier skriver om dagligen. Samtidigt finns det ingenting som säger att läget kommer att vara bättre om 10 månader, när jag slutligen får mitt diplom. Men jag är glad att besluten låter sig vänta några månader. Jag är nämligen inte alls redo.
Blir man någonsin det?
2 kommentarer:
Ja, det blir man faktiskt. Men oftast när man minst anar det, när man inte känner efter för mycket utan bara gör det. Lycka till.
Ok tack, då ska jag inte gå och hålla andan:) Ska istället försöka njuta av studentlivet och allt vad det innebär så länge det varar..
Skicka en kommentar