Asocialast i stan

Kan någon hindra mig från att plöja serie efter serie?

Nä, det verkar inte riktigt så. För tydligen har jag fått nog av att umgås med andra människor ute i friska luften och har därför återupptagit kärleksrelationen med min dator och alla serier den låter mig se på.

Så nu tänkte jag dra hem och kolla ytterligare x antal avsnitt av Pretty Little Liars. Frågor på det?

Tjenis.

FYI

• Grey's Anatomy S09E01 - säsongspremiär den 27 september
• Homeland S02E01 - säsongspremiär den 30 september
• Hart of Dixie S02E01 - säsongspremiär den 2 oktober
• Gossip Girl S06E01 - säsongspremiär den 8 oktober

WIHOO!

Notera att vi snackar datum för programvisning i Amerikat.

Saker jag funderar över

Anses man vara smartare/mer intelligent om man föredrar att läsa böcker på engelska, förutsatt att engelska är bokens orginalspråk?

"Kvällssnacks"

Dålig karaktär

Har även köpt två flarror vino... och ett par löparskor för att väga upp det första.

Löparskorna inhandlades förvisso först så kanske är detta en form av revolt?

Lugnt om man går hem eller?

Alla andra har redan lämnat kontoret och jag tycker det är trist att sitta här ensam.

Så jag går nu.

Ok?

Nojornas noja

Fick samtal från kollega som lät meddela att han är hemma idag efter x antal turer till toaletten under natten. Hypokondrikern i mig vaknade omedelbart till liv och jag har nu analyserat de största smittoriskområdena på kontoret. Toaletterna har jag dränkt i Ajax och jag funderar nu på att kleta alkogel över hela hans skrivbord (inkl tangentbord+mus) samt alla handtag i lokalen. På riktigt alltså...

KBT next kanske?

Hjärtat

Jag har lite svårt att förstå att den här underbara varelsen inte längre finns kvar bland oss. Att han inte kommer glädjeskuttandes för att hälsa på mig nästa gång jag träffar min syster...

Ett par bilder från semmen

I och med att jag aldrig orkar blogga längre fyller jag ut med några bilder som får berätta vad som hänt sedan sist...

Semestern började lite snöpligt, med en sjuk pojkvän som fick erfara några dagar på sjukan. Utskriven efter två dagar, utan några allvarliga men. Då chansade vi och packade bilen och började rulla söderut.

Andra stoppet blev i den lilla lilla alpbyn Nauders i Österrike, nära den italienska gränsen. Vi hade funnit ett superfint hotell som bjöd på den här makalösa utsikten från rummets balkong.  

Även hotellrestaurangen hade en heeeelt okej utsikt. 

Dagen därpå kom vi äntligen till älskade Italien. På vägen passade vi på att köra över ett par bergspass med kringelikrokvägar och dödsångestframkallande kurvor. Här ovan den "lätta" sidan av Stelviopasset.

Dagsmålet - Gardasjön. 

Resans huvudmål var Levanto i Ligurien. Här samlades vi på ett av stadens torg för att kolla på EM-finalen på storbildsskärm(?). Besvikelsen var enorm och efter Spaniens tredje mål reste sig folk suckande och började gå hemåt.

Levanto ligger precis väster om Cinque Terre, som vi givetvis besökte. Manarola på bilden ovan var kanske den, ur ett fotoperspektiv, finaste av de fem byarna. Eftersom det är gångavstånd mellan samtliga byar besökte vi dem alla och avverkade tre av de fyra vandringslederna som binder dem samman. Svettigt!

Levanto var ju inte heller så pjåkigt. Om man vill ha möjlighet att ligga på playan bör man åka hit, eller till Monterosso som är grannbyn och tillhör Cinque Terre.

På vägen hem stannade vi först i Milano. Där var det helvetesvarmt och olidligt om man får lov att säga så. Så det blev en kort visit innan vi dagen därpå lämnade landet och passade på att ta ett pit stop i Lugano i Schweiz på väg mot Österrike. Lugano var, som ni ser, ganska så fint...

Dagsmålet, Bregenz, vid Bodensjön i Österrike. I Bregenz hölls utomhusoperan André Chénier under åsktunga skyar. Halvtimmen senare öppnade sig himlen.

Är man in Österrike äter man givetvis wienerschnitzel. 

Sista stoppet! Vilken tysk storstad kan detta vara? :)

Spillde jag nåt?

Saker jag gillar

Doften av oljat trä.

Tusen bitar

Jag läser Niotillfem med jämna mellanrum. Tittar på de fina bilderna och låter mig fångas av hennes fantastiska skriverier. Så, för snart två veckor sedan, blev tonen annorlunda. Något var fel.. Och hon bestämde sig för att låta världen veta. Hennes hjärta var krossat. Hennes liv, som hon trodde att det såg ut, var försvunnet. Raserat.

Kanske är det hennes förmåga att hitta orden. Kanske är det mitt alltför färska minne av mitt egna brustna hjärta. Eller kanske är det den stora orättvisan i att kärleken så många gångar inte är besvarad. Att kärlek bleknar, skiftar färg och ibland glöms bort. Vad det än är så kryper hennes texter och hennes sorg in under huden på mig och får mig att vilja åka dit och krama om henne och säga att allt blir bra.

En dag kommer allt bli bra.

Hon påminde mig också om hur mycket våra föräldrar betyder för oss. Hur de lyckas samla spillrorna, hitta någon form av lim och bygga upp en livsduglig, men bräcklig och ärrad, version av sitt barn. En version som orkar ta sig till jobbet, tvinga i sig lite mat och ibland gå ut och umgås med vänner. Som sedan för var dag som går blir lite mindre bräcklig och slutligen en dag kommer på sig själv med att ha roligt och njuta av livet, om så bara för tre minuter. Kanske är det först då man inser att det finns ett liv på andra sidan.

Tids nog.